Kulturministern som vågade
Filmfestivalens deltagare är skyldiga Parisa Liljestrand (M) en ursäkt.
Det kan lätt kännas som att kulturhistorien har gått många av oss förbi. Visst finns det fog för en sådan spaning; i en värld där dagens populärkultur sätter trenderna finns det lite utrymme för tillbakablickande. För de bekanta med den danske författaren HC Andersens katalog står åtminstone en sak klar: kejsaren – eller kanske kejsarna – saknar kläder på kroppen.
Som så många gånger innan skulle kulturministern inviga filmfestivalen i Göteborg. Politikens framträdande roll förklaras som vanligt bäst genom att följa pengarna: år 2022 stod den privata sektorn för enbart en tredjedel av Kultursveriges samlade kostnader, enligt Myndigheten för kulturanalys. Staten står för nästan hälften av de offentliga medlen. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) framstår således mer som en tung investerare och projektledare än nominellt ansvarig för konstnärliga friheter.
Denna gång valde Liljestrand (M) att tala ur skägget, till skillnad från sin föregångare Jeanette Gustafsdotter (S). Den senaste gången den senare framträdde på festivalen ägnade sig ministern åt svammel och att hylla “hypnosbio”.
“Jag vet att många kulturministrar före mig har velat framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och främsta företrädare i regeringen. Man kanske får jättemycket uppskattning för det – inte minst på galor och festivaler, men vad vet jag. Jag vet iallafall att det inte är politikens uppgift. Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar” sade kulturministern framför en provocerad folkmassa.
Publiken buar. Någon busvisslar och en man galer “byt rum!”. Bland deltagarna sitter uppenbarligen personer som blir oerhört kränkta vid åsynen av en politiker som uttrycker en önskan att förvalta skattebetalarnas pengar. Hur annars bör man tolka raseriet? Krav på prioriteringar är ovidkommande medan krav på mer pengar förefaller lika naturligt som att solen går upp i öster – andemeningen kan inte vara någon annan.
Parisa Liljestrand (M) framhåller sedan att hennes politik åtnjuter folklig förankring. Någon stolle frågar sig öppet hur hon vet det, men belönas bara med spridda skratt. En annan häcklare lyckas bättre när hon avlägger en sarkastisk kommentar några ögonblick senare.
Vem som helst med ett fungerande par öron inser det uppenbara: betydande delar av publiken föraktar kulturministern och det hon står för. De allra mest inbitna förpassar henne till vuxenmobbningens beklagliga vrå. Invigningstalet förvandlas till ett forum för branschens bidragsvurmare att spy galla över Tidöregeringen i folkhavets anonyma beskydd.
Mobbning säger dock minst lika mycket om utövaren som det gör om offret. Budskapet finner förmodligen medhåll i gemene lågstadieelev. Trots det uppfattar inte kulturlivets bidragsvurmare den uppenbara ironin i sina utspel.
Kultursverige har gjort sig beroende av politiken. Klandervärda Liljestrand kan bildligen omintetgöra även de mest storslagna kulturprojekten i en handvändning. I regel biter man inte handen som matar en över tio miljarder kronor om året.
Kulturbranschens bidragsberoende har försatt dem i en makalös beroendeställning. Tron att man förbehållslöst “förtjänar” skattepengar gör svensk film, teater och annan konst sårbar. Man skulle kunna hålla fingret på pulsen och driva produktioner allmänheten vill ta del av. Istället håller man sig fast vid en förändringsobenägen essentialism. En essentialism som inte förstår att omprioriteringar är nödvändiga när statens kärnuppdrag inte mäktar med.
Ta till exempel upprorsstämningen mot Netflix. Regionala tjänstemän med titlar som “regionutvecklare för film och litteratur” ondgör sig över att kulturministern ens erkänner strömningstjänsten. Samma företag investerar miljoner och åter miljoner i svenska produktionsbolag, senast i den framgångsrika miniserien “Genombrottet” (2025). I februari släpps “Åremorden”, en annan serie, på plattformen.
Svenska filmskapare och skådespelare får betalt. Svensk film belönas med en entusiastisk, internationell publik. Utan att belasta statsfinanserna.
En sådan ordning kan det bidragsberoende kulturlivet inte stå ut med. GP:s Hynek Pallas skriver att Netflix bland annat “pulveriserar filmens fungerande medelklass” (25/1). Men det rör sig tyvärr inte om en medelklass som gör rätt för sig – utan om en profession som förväntar sig finansiering, uppbackning och beskydd från myndigheterna i varje del av sin professionella utövning. Det är väldigt få som får nyttja sitt kreativa sinne på arbetstid, särskilt med statlig garanti.
Sådana uppenbara realiteter göms enkelt undan i ekosystem där vinst är ett skällsord snarare än en förutsättning för överlevnad. De rödgröna partierna spelar gärna med och föreslår Netflix-skatt och högre anslag. Det varken kulturlivets statliga kunder förstår är att populärkulturens trendsättare i Netflix och Hollywood kommer fortsätta dominera så länge man vägrar göra sig själva konkurrenskraftiga.
Hånskratten kommer tystna. Frågan är bara av vilken anledning – ödmjukhet, nöd, eller envist självorsakat förfall? Kulturminister Parisa Liljestrand (M) kan inget annat göra än erinra sig kung Midas och konstatera att högmod går före fall.